Gun Johansson - Om Gun

Sin vana trogen samlar Gun Johansson intryck från hela världen som sedan blir till skisser i stugan i Abisko.
På en av väggarna i konsthallens mittrum hänger gobelänger i vitt med svarta detaljer. Det skulle kunna vara Abiskos fjäll, eller kanske motiv från Island där hon hade gästatelje i slutet av 1990-talet. Det är Hongorian Els i Mongoliet. Fantastiska sanddyner 18 mil långa, 400 meter breda och 300 meter höga. Med visst har de mycket med Norrbottens berg att göra säger Gun Johansson.
Östern tycks alltid ha lockat henne och tidigare resor i Nepal och Butan resulterade i färgrika textila vävnader. Men så kom hon till Island, mötte en annan färgskala och började rensa bland mönstren. Numera är det vitt och svart som gäller för Gun Johansson och de mönster hon låter sig inspireras av under sina resor blir till detaljer i hennes stora vävnader.
Denna gång heter utställningen Arv från Öst o Väst, börjar i Island letar sig via Kina till Mongoliet och slutar i en stor mjuk relief med titeln Vårvinterarv. Där är hon tillbaka i den Norrbottniska fjällvärlden igen. Tillbaka i norr.

Inför utställning i Luleå Konsthall.
Marianne Söderberg Kulturredaktör Norrbottens-Kuriren

Gun Johanssons konst har tagit plats i Luleå Konsthall. Utställningen är välhängd men ändå oroande, Skulle verken vara placerade i en bok borde man tala om utfallande bilder. De har nämligen inte en avslutad form utan fortsätter också när varpen skurits av, tar den vita väggen i anspråk och gör den till en del av dem själva. Flikar skjuter ner och förlängs, linjen har sin egentliga början utanför bilden och motiven får sin egen fortsättning i betraktarens blick.
Mest tydlig blir tekniken i Kinesiska muren. Det är ett verk där Johansson både arbetar med det positiva med färgade ytor och det vita som i ett fotografiskt negativ, något som skapar djupverkan och rörelse i bilden.
Färgen är för övrigt en viktig komponent för det lugn som skapas i rummet. Helt beroende av placeringen i rummet är de små verken Mongolisk glans och Forntid i öst. Båda är ett slags skärvor och sitter mellan de stora verken eller oväntat högt upp på väggen. I sin litenhet bryter de av på ett påtagligt sätt. Samtidigt är de ett elegant kitt i den helhet man här möts av.

Regine Nordström Norrbotens-Kuriren -08

För fyra år sedan framträdde Gun Johansson i Stockholm på Konstnärshuset med en mäktig utställning av två stora vävar, "Bergets språk".
Nu återkommer hon på samma plats med "Viddens hymn". Monumentaliteten är inte mindre och språket har förvandlats till sång. Bilderna bygger hon upp av vävda delar till ett slags konstruktivistiska reliefer av stor verkan. I ett par fall formar sig vävarna till fristående skulpturer. Materialet är fortfarande matt torrt lin, silkigt mjukt ylle och glänsande hårt tagel i svart, vitt, violett och lila. Det är fjällets fria vidder och bergets fasta grund som stämmer Gun Johansson till en hyllningens sång. Vilken scenograf skulle hon inte kunna bli

Åke Livstedt Svenska Dagbladet -94

Man känner tydligt det stora kunnandet i Gun Johanssons textilier på Lilla Galleriet, en skicklighet kombinerad med känslighet i uttrycket. Den ligger i färgen. En färg som ofta kan vara dov, tung , mörk och blandad med ett intensivt ljus som får hennes vävnader att verka som jord och luft på en gång.

Stig Johansson Svenska Dagbladet -77